En presentation av mig och Herlitzius boxerkennel
Jag heter Kerstin Herlitz och bor i Hedemora en liten stad i södra Dalarna dit familjen flyttade från Åkersberga 1973. Familjen, min man Anders och barnen Malin och Mårten och vår första gemensamma boxer Minegen Sirocco.
Mitt boxerliv började dock redan 1952 då jag vid min konfirmation inte ville ha någon 'löjlig' guldklocka utan en boxervalp. Hade redan då släpat runt på de flesta hundar i grannskapet, där jag bodde i Västerås. Jag fick min boxervalp Pius, en gul eller snarare beige hane som var uppfödd på Forsby gård utanför staden. Att det blev just boxer kan jag tacka min mor Elsa för, som i sin barndom förälskat sig i handlarens boxerhanne och som just hette Pius. Med dagens mått mätt var nog min Pius inte den vackraste, men han var ända ut i den lilla svanstippen BOXER. Ingen hade kunnat ofreda mig när han var med. Han levde tills han var tolv år. Då hade jag redan flyttat till Uppsala och det var mina föräldrar som fick ta det tunga beslutet att sända honom till hundhimlen.
När Anders och jag gift oss och barnen var tio och sju år började längtan efter en ny boxer. Att barnen skulle få växa upp med boxer var helt självklart. Denne gång fann vi efter lite letande Minegen Sirocco, en mycket mörktigrerad ,stor och genomsnäll boxerpojke. Catharina Posse hette den unga flickan på Lidingö som vi fortfarande om än sporadiskt har kontakt med och hon lät oss få denne mysiga hund.
Ett år senare flyttade vi till Hedemora på grund av att Skogshögskolan där Anders jobbade utlokaliserades till Garpenberg strax utanför staden. Sirocco var ingen utställningshund och tyckte inte att bruksarbete var kul men med honom började i alla fall mitt engagemang på Hedemora-Säter brukshundklubb. Catharina tog en kull till på samma föräldrakombination och nu så blev Minegen Cassandra vår fodertik och hon blev vacker och skördade segrar i utställningsringarna. Två kullar fick hon här hemma hos oss innan hon övergick i vår ägo. När de båda hundarna var tio och elva år stod vi plötsligt utan hund.
Efter ett halvår letande hittade vi nu Kaydy´s Whispering Storm. Whisper, denna självständiga hund, som aldrig ville se mig som ledare och som vid åtta års ålder fick avlivas när han gjort utfall mot både barn och vuxna människor Men vi älskade honom och det var ett svårt beslut att göra hans sista resa till Falu Djursjukhus.
Som tur var fanns nu redan innan Engelaiz Isabelle, Mira hos oss, denna underbara tik, vacker som en dag, svensk utställningschampion, härlig att jobba med och korad med höga poäng. Kanske hade min avel börjat här men pålagringar på knäna satte stopp för det. Vi fick dock ha kvar denna härliga tik tills hon blev 14 år.
Engelaiz Vanilla Iceream kom också till oss under tiden men fick tyvärr hudcancer när hon bara var fyra år och det gick inte att rädda henne. Mira och Vanilla ligger nu under rosenbusken i trädgården.
Efter Vanilla och medan Mira ännu fanns kom Engelaiz Cayenne till oss. Ännu en stjärna Korad SUCH LP 1 och som blev grunden till min uppfödning och kennel. Helt underbar och som förgyller våra dagar. Hennes första kull 'Operabarnen' kom 2004 med Teamworks Pop Eye och den andra kullen 'Gudabarnen' kom 2005 med Theo De Val D´europe”.
Den enda tiken blev Herlitzius Nike nu två år och som förhoppningsvis ska föra Herlitzius boxerkennel vidare. Herlitzius, som kommer ifrån släktnamnet, som kom till Sverige på 1500-talet får representera min lilla och nystartade boxeravel.